Ont i mammahjärtat

Oftast de dagar som stora I går på dagis får han cykla till och från dagis. Han älskar att cykla o tar varje tillfälle han får :) O till o från dagis är ju självklart.
När stora I fyllde 4 år i mars så fick han en ny och större cykel i present, o han älskar den. Men...den har inga stödhjul. Detta har gjort att han inte riktigt vågar försöka cykla på den, o då blir det ju lite svårt att lära sig. Vilket oxå innebär att han fortfarande cyklar på sin lilla röda, fast att han är lite för stor för den. Men den har ju stödhjul :) Vart vill jag nu komma med detta...

Joo!! Idag då jag kom till dagis för att hämta hem min älskade son, blev jag som vanligt mött med världens underbaraste leende, stor kram o ett härligt "Mamma"!!! Så man smälter ju o kärleken till min älskade storkille vet inga gränser :) Så när vi äntligen ska till o bege oss hemöver, hoppar han upp på sin fina lilla röda cykel, med hjälmen säkert på huvudet. Vi har lite delade meningar om vilken väg vi ska ta hem, vilket gör att en mycket trött I brister i gråt. Men så när vi är på G hör jag två pojkar, nått år äldre än I, säga till han; " Men varför har du stödhjul, det behöver inte jag ha", varav den ena pojken står riktigt nära I. Jag riktigt ser på I hur han sjunker ihop, o hur han slår ner blicken i backen..som att han skäms. Och eftersom jag både ser och hör vad dom säger så svarar jag; "Ja men det kan inte I!!!" O låter nog lite bestämd/arg på rösten. Rätt eller fel..jag vet inte?? Men det kändes bra iaf.
Till saken hör att under de senaste 2-3 veckorna har I fått höra detta varje gång vi ska gå från dagis. Att jag inte reagerat mer på det då är för att jag inte upplevt det lika hemskt som idag. Hur den ena pojken liksom kliver innanför I:s "gräns", o hur I försöker "komma undan". När jag ser hur I reagerar, gör det så otroligt ont i mitt mammahjärta. Mammas älskade kille <3<3<3

Jag tror oxå att min reaktion beror på att jag själv i låg- och mellanstadiet vart mobbad. Och jag tror att det därför gör så ont att se o höra när barn är elaka mot varandra, eller "ger sig på" nått annat barn. Men men...det är väl kanske så det är. Man kan ju bara hoppas på att det inte blir värre.

*Kram Sara*