Magsjuka

Därav dålig uppdatering.

Fast det är inte jag som har drabbats *peppar peppar*

Nä, utan denna bakterie har härjat på Solgården, mitt jobb,

sedan veckan mellan jul o nyår.

Avdelning för avdelning har den har den avverkat, för att nu denna

vecka ha nått Västersol, min avdelning :(

Nästan alla de boende har drabbats, o eftersom det jobb jag har

innebär att ta hand om dessa pensionärer, resulterar det i

att nästan all personal åkt dit oxå.

Vi är tre st som klarat oss än så länge...

Med mycket personal som insjuknat har det resulterat i

personalbrist, o pga magsjukan har det varit svårt

att få tag på vikarier.

Så utbeordringar har varit det som gällt, med kvall som lockbete.

Så jag har jobbat över och även tagit ett extra pass, dels för att

underlätta men mest för pengarnas skull.

Men som tur är börjar nu magsjukan tappa greppet,

så hoppas att vi kan städa ut den ordentligt till veckan :)

Mitt jobb som undersköterska är ju att ta hand om människor,

men tyvärr så är det ett jobb som står väldigt, väldigt lågt i rang

i förhållande till andra yrken.

Man kan ju tycka att det ska vara så mycket värt att

vi tar hand om andra människors anhöriga, när de själva inte kan.

Förr var det en självklarhet att man själv tog

hand om sina gammla o sjuka hemma, o det som inte

hade någon som kunde ta hand om dem

hamnade på fattighuset.

I dagens samhälle när både mannen o kvinnan jobbar,

så ser man nog det som en självklarhet

att ens gamla mamma eller pappa får

bo på ett boende när de inte klarar av sin vardag själva.

Så därför förstår jag inte varför inte vårat jobb värderas mer

i andras ögon. Utan det är mer värt o sitta på arslet

hela dagarna o knappa på en dator o vända papper.

Sjukt tycker jag!!

Vart jag vill komma med det här är att;

Nu när magsjukan härjat på Solgården har vi i

personalen gått till våra jobb för att göra det

vi är bäst på; ta hand om våra boende!!!

Med skyddsutrustning i form av handsprit, plastförkläden, skoskydd o

plasthandskar har vi gått in till de magsjuka för att ta reda på både

det ena och det andra, för att se till att de får i sig vätska

o lite blåbärssoppa. Men framförallt

att det ska ha det så bra som det bara kan.

Detta har vi gjort, för att det är vårat jobb, men på

bekostnad av att vi riskerar att

bli smittade själva, som så många blivit oxå.

O det som retar mig och mina medarbetare är att

när vi gjort vårat jobb är smittan och en karensdag tacken vi får.

Vi förlorar en hel del pengar på att vi går o gör vårt jobb.

Man kan ju tycka att vårat fack för länge sedan

borde ha förhandlat bort karensdagarna vid

sånna här epedimier som vi i personalen,

trots skyddsutrustning, inte kan värja oss emot.

Men det har dom ju inte!!!

Så jag undrar; När ska det bli mer status att vara undersköterska????

*Kram Sara*